ligger här och tänker på linnea, att folk tycker fortfarande att linnea kvar i mig.. att vi påminner om varann.. tankarna flödar och kom på nu att när vi gick i skolan när vi var mindre och åkte buss hem, så hade jag slutat tidigare en dag och var hemma tidigt, och hon åkte med sena bussen, och fast de bara är 1.5km hem från bussen så ringde hon och vela att jag skulle möta henne på halva vägen så slapp hon gå hela vägen hem själv..

en julaftonsmorgon för två år sen när jag, mamma och linnea var i köket hemma och hjälpte mamma med alla julgrejor, men då kom en person som har betytt mycket för mig men då var de krångligt med allt, men han kom med en julklapp och önska god jul, och skrev så fina ord att jag blev så rörd att jag börja gråta, linnea börja sympati gråta med mig innan hon läst vad de stod, och efter hon läst själv börja hon gråta lika mycke som jag.. de fanns så starka band mellan mig å linnea att om en börja gråta, så börja den andra. 

vi skratta åt samma saker som ingen annan tyckte va kul, mamma, pappa, linus och erik bara skaka på huvudet, men våra tårar bara spruta av skratt. detta saknar jag som mest, man var aldrig ensam.. hon stod på min sida fast hon inte visste vad de handla om. hon trodde på mig.

bara för nå årsen, sist hon va med upp till fjällen så hade vi ungdomdsamling på kvällen, och X(ingen nämnd specifik) berätta om vilka band man har till gud, att de är så starka att de inte går att bryta fast man skulle tro de, X gav exempel på att så är de med ett syskon, man bråkar å bråkar, man är arg på sina syskon och man är dum, men endå vet man att syskonen inte lämnar en, vad som än händer. linnea tog åt sig allt just då, hon börja gråta och skratta samtidigt och tittade på mig och linus. för vi var väl känd för de bråkigaste systrarna, och hon så ettrig och envis, men hon visste att vi syskon aldrig skulle splittras.. <3

att vi alltid fanns kvar..

ååh jag saknar henne så grymt mycke! <3